På väg mot en katastrof

Allt som oftast får vi höra att Sverige är ett av världens rikaste länder. Särskilt gäller detta när vi pratar om invandring. Då har vi råd eftersom "det finns ingen prislapp på solidaritet". Så hur är det med prislappen när det handlar om andra grupper? Gamla, handikappade, psykiskt funktionshindrade och vanlig hederlig samhällsservice som att posten når sin adressat inom rimlig tid, att snö blir bortskottad eller att bussarna går tillräckligt ofta och i tid?

Visst är Sverige ett bra land att leva i men det har fungerat mycket bättre tidigare i historien. I själva verket har vi tappat vår topposition över de rikaste länderna i världen och återfinns nu på 22 plats (2014) mätt i BNP, bruttonationalprodukten. Före oss ligger bl a Turkiet, Indonesien, Mexico och Brasilien

Det vi just nu ser är den skyhöga belåning som hushållen har tvingats till p g a den skriande bostadsbristen. Ändå står minst en halv miljon invånare utan bostad, de unga kan inte starta upp sina liv eftersom de inte får någon bostad utan bor kvar hos föräldrarna. Enda lösningen är om föräldrarna köper en bostad till barnen; med lånade pengar.

Den ekonomiska kraschen 2008 var ett resultat av ett sådant scenario och där de skuldsatta inte längre förmådde betala in sina avgifter för lånen eftersom deras betalningsutrymme var begränsat. Bill Clinton hade infört ett lånesystem som även gav låginkomsttagare möjlighet till lån och det visade sig vara ett stort misstag. Banken Lehman Brothers gick i konkurs och snöbollen började rulla...

Bloggen Politivism förebådar ett dystert scenario där Sverige kommer att implodera i en egenproducerad ekonomisk krasch om bara några få år. När de omfattande transfereringssystemen inte längre kan betala ut sina hundratals miljarder i bidrag så öppnas risken för stora konflikter mellan olika grupper.

Sossen(?) Lotta Gröning ger i  nättidningen Det goda samhället uttryck för samma oro i sin krönika Vägen utför..  Hon utgår ifrån FN:s Human Development Index (HDI) där Sveriges framtid spås bli bara en skugga av sig självt jämfört med idag: Så här skriver Lotta Gröning:

"Från 90-talskrisen fram till den politik som bedrivs idag har det genomgående temat varit återställare. Oavsett vem som har suttit vid makten. Inte någon regering har haft några planer om framtiden eller om hur Sverige ska hävda sig på en global världsmarknad med stenhård konkurrens. Trots alla bakslag står ansvariga politiker där och ler. Någon självkritik finns inte, alla problem skylls på den politiska oppositionen. Alltid framträder en självbild – och detta oavsett politisk färg – om att vi i Sverige är så fantastiskt bra!"

Redan om 15 år har Sverige rasat ner på 45:e plats enligt HDI. Och baserat på BNP; vågar man inte tänka på. Det allra största problemet med svensk politik är den enögda satsningen på s k välfärd. Det är också p g a denna som vår befolkning stiger med 100.000 individer per år, individer som omedelbart blir beroende av denna välfärd. Välfärdssamhället har för längesedan spelat ut sin roll eftersom det under så lång tid har missbrukats och blivit ett slags lönesystem för hundratusentals människor, många, många nysvenskar som aldrig kommer i arbete överhuvud taget. Utan att ha lyft ett finger för att själva bidra till det har de bara utnyttjat systemet maximalt. Så kan Sverige inte fortsätta.

Välfärd bygger inte välstånd, det bygger underskott och fattigdom. På Dagens Industri riktar tre riktiga höjdare brännande kritik mot den nuvarande svenska politiken.Sören Gyll, Lars Kylberg och Stefan Hanna skriver:

"Decemberöverenskommelsen skapar en möjlighet för S, MP och V att i minoritet snabbt leda Sverige in på ett spår som är näringslivsfientligt och som kraftigt försämrar svensk konkurrenskraft och attraktion i världen. MP och V fick i valet 2014 endast 12,61 procent av riksdagsrösterna. Det kan jämföras med de 12,86 procent som SD ensamt fick av folket i samma val. MP:s och V:s destruktiva näringslivspolitik, inklusive energipolitiken, skadar inte bara näringslivet kraftigt och direkt utan leder snabbt till att den generella välfärden försämras. Vår välfärd är helt beroende av ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv."

Skribenterna menar att det är dags att rätta sig efter de demokratiska spelreglerna och införliva SD som en demokratiskt vald kraft i riksdagen. När de andra partierna tullar på detta demokratiska system bara för att stoppa SD från inflytande, så har något definitivt gått sönder i maktens korridorer. Det liknar besatthet, allt handlar om SD, från det lilla till det stora. Likt en tvångsneurotiker har man skapat en värld full av hot och ondska som alla är kopplade till Sveriges tredje största parti; SD. Det är hög tid att låta realismen ta vid.

SD är inte farligare än vad MP är även om partiet har vissa bruna fläckar. Det finns sympatisörer som är öppet rasistiska, men det finns också många väljare som helt har gått vilse bland 7-klöverns symbolspråk och ett läpparnas bekännelse som bara är pinsamt i sin brist på folklig förankring. Men till skillnad mot SD har MP fått en makt som är fullständigt oproportionerlig i förhållande till partiets storlek. Man har bara hälften så många väljare bakom sig som SD har. Just därför kan man inte fortsätta att isolera SD. Demokratin måste återupprättas och det innebär att DÖ skrotas.

MP är en mycket destruktiv kraft i svensk politik. Det partiet står för är verklighetsförvanskning, felriktade resurser, samhällets tillbakagång, tillväxtfientlighet, höga skatter, landsbygdens död och normupplösning. Om SD är negativa till fortsatt rekordinvandring så är detta ett ganska rimligt krav jämfört med vad MP vill och kan åstadkomma.

Att låta SD avgöra vilket budgetförslag som ska klubbas igenom är det minsta Riksdagen kan göra för demokratin. Detta kommer att innebära att Alliansen röstar för sin egen budget istället för att lägga ner sina röster. Om man gör det sistnämnda varför har man då ansträngt sig för att ta fram en egen skuggbudget? Det är ju befängt.

Anna Kindberg Batra är nästan en lika destruktiv politiker som Fredrik Reinfeldt, fast hon är inte lika slipad. Dessutom är hon som person den mest tacksamma på många år att karikatyrisera. Och visst, karikatyrtecknarna har bråda dagar.









 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK