Mångkulturalism förstörde skolan



I gammelmedia har det varit tyst. Men lite mer känsliga rapporter kan man då hitta på alternativ media här på nätet, de av makteliten så hatade. Här är det Fria Tider som lägger in en ytterligare aspekt på det katastrofala läget för svenska skolan. Här är OECD:s egna siffror på den dystra utvecklingen.

Svensk skola är inte så dålig vid jämförelse med sydamerikanska och afrikanska länder eller arabstaterna, men vi ligger långt, långt efter alla tillväxtregioner i Ostasien som Sydkorea, Singapore, Kina och Hong Kong. I den nedre delen av listan frotterar vi oss med i sällskap med Grekland, Kroatien,  Ryssland och Slovakien. Men svenska skolan försämras i raskare takt än övriga och idag utgör de lågpresterande eleverna en tredjedel.

Förklaringen? Svenska lärare har dåliga kunskaper i de ämnen de undervisar i och utbildningen lockar inte till sig några smartingar eftersom kraven är så låga. Kraven på eleverna är ännu lägre och OECD pekar på inställningen till lärande som eleverna har. Man ska inte anstränga sig själv utan all kunskap ska på något sätt leta sig in via telepati eller genom porerna. Har man dåliga betyg är det lärarnas fel, rektorns fel eller kanske kuratorns (om det finns någon) fel. Här har vi då de problem som finns i både det offentliga och privata samhället. Det är dels alltid någon annans fel och dels ska inte jag själv behöva ta tag i det för att försöka lösa det hela.

Det man kallar för "multipla barriärer" som är i vägen för lärande, preciseras inte närmare, men när det gäller svenska förhållanden så saknas först och främst föräldrarnas engagemang i barnens utbildning. Jo, förresten; när barnen kommer hem med urusla betyg ringer föräldrarna upp lärarna ilskna som äspingar och är kränkta. Man anmäler kommuner till JO och DO och alla andra "O"-n. Åtminstone ibland.

Till de multipla barriärerna räknas naturligtvis segregation. Ute i förorterna råder helt andra regelverk än i övrigt. Samhörigheten med det svenska samhället är liten och förklaringen till detta är mångfacetterad. Den dominerande orsaken är mångkulturalismen. Om var och en av oss ska leva i separata kulturer med skilda värdesystem så är splittringen av samhället inbyggd från början. De som i huvudsak kommer till Sverige är människor från väsensskilda kulturer utan någon utbildningstradition. Många är dessutom analfabeter.

I Sverige finns inga krav på att lära sig svenska innan man kommer i åtnjutande av bidrag utan hela smörgåsbordet rullas in redan vid gränsen. Incitamentet för integration blir nästan en omöjlighet eftersom man inte ska behöva integrera sig utan leva efter den egna kulturens värdesystem. Bloggaren kan tänka sig att det måste bli förvirrande. Leva i ett land som påbjuder vilken annan kultur som helst utom landets egen. Då är man ju faktiskt inte välkommen!

Den inställningen hos makthavare och tjänstemän paras med offertänkandet. Just detta är så tacksamt för de grupper som kommer till Sverige: Afghaner, Syrier, Palestinier, Somalier och nu senast Marockaner. Dessa betraktar sig själva redan från början som offer för orättvisor och att Stora Satan USA och Israel alltid står med lien beredd framför deras fötter. Att man själv skulle kunna påverka situationen tycks inte landa utan allt måste lösas med hjälp av svenska välfärdsinstitutioner. Många av dessa är beroende av att det ständigt finns ett flöde av "nyanlända", annars har de inget jobb. Man undrar hur många dessa institutioner egentligen är...

De lågpresterande eleverna i skolan lever under ovanstående förhållanden får man förmoda. Hur ska man annars förklara att ju fler som nyanländer till skolorna ju större blir andelen lågpresterande elever? När sedan lärarna fortsätter den olyckliga processen med kravlöshet och kaos i klassrummen får eleverna ännu svårare att såväl tillgodogöra sig kunskap som att acceptera den nya kulturen.

Läget i skolan kommer naturligtvis inte att förändras bara för att lärarna får högre löner. Det kostar bara ännu mer för de hårt pressade kommunerna. Mindre klasser? Det finns ingen forskning som bekräftar att stora klasser skapar mer problem och sämre undervisning. Och mindre klasser innebär att fler lärare måste anställas, också det en fatal ekonomisk börda för kommunerna. Varför tänker inte skoldebattörer och politiker av alla de sorter och kulörer? Man bara upprepar samma sak tills det har förvandlats till en sanning.

När jag gick i skolan på forntiden var vi 30 elever, senare ännu fler, och det var lugnt för det mesta och jag inbillar mig att alla lärde sig mer än idag. Det var också möjligt att få hjälpundervisning för dem som hade svårigheter att hänga med. Busade man bara och inte visade någon vilja att lära sig, kunde lärare och rektor se till att man fick "gå om" läsåret. Det var en skam utan like så alla kämpade på efter egen förmåga, med fokus på "egen förmåga".

Alla elever är inte lika. Men skolan övergav sina kunskapsmål redan på 70-talet och koncentrerade sig istället på likavärdesprincipen. Undervisningen kom att präglas av social jämlikhet på det sättet att den individuella förmågan sattes under skäppan till förmån för grupparbeten och s k kritiskt tänkande efter marxistisk mall. Att man måste ha kunskap för att tänka kritiskt var ett moment man hoppade över. En allmän socialism trädde in och fick skolans kunskapsnivå att sjunka snabbt som en sten. "Det är systemets fel att så många underpresterar." Tyvärr ligger dessa tankar så starkt förankrade att man kan undra om skolan någonsin kommer att förändras.

Man kan ibland verkligen undra om inte skolledare vill att eleverna ska underprestera. Om det finns uppenbart intelligenta elever i skolan betraktas dessa också som ett problem som måste lösas med hjälpprogram och speciella stödinsatser! Särbegåvad kallas man om man helt enkelt är duktig, alert, vetgirig och smart. Men i skolan anses dessa vara fulla av frustration och leda och snarare underpresterar för att "passa in.". Sär- i sammanhanget är ju ett uttryck för någon med problem som inte är som alla andra. En föga önskvärd position.

När det gäller de horder av nya barn som varje dag strömmar in från U-länder, är utifrån mitt resonemang, bara en tillgång i den kravlösa svenska skolan. Här får man användning av hela batteriet av stödåtgärder, specialundervisning, nya språk till hemspråksundervisningen, tolkar som får en social funktion, arbetslösa som får jobb som elevassistenter osv. Att sedan lärarna utvecklar panikångest och knaprar Xanor och Citalopram är bara smällar man får ta för den goda sakens skull.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK