Demokraturen Sverige

Sveriges bostads- och IT-minister, Mehmet Kaplan avgår. Det blev ohållbart för regeringen Löfven att nära en sådan orm vid sin barm. Formellt sett är det Kaplan själv som har begärt att entledigas från sitt uppdrag. Men verkligheten ser säkerligen annorlunda ut.

Att Kaplan från början blev tilldelad en ministerpost är fullständigt ofattbart. Hur tänkte man?

Det faktum att Kaplan har rört sig i islamistiska kretsar och haft ordförandeposter i dessa, spelade ingen roll. Det viktigaste var att en muslim skulle ha en ministerpost som ett alibi för mångfalden man alltid ska sträva efter. Eller snarare måste sträva efter.

Strävan efter mångfald har inneburit att de alltid måste vara desamma och inkludera alla oavsett vilka de är. Riktigt knepigt blir det dessutom när det talas om en mångfald.

När ett begrepp blir så viktigt i sig att ingen vill falla utanför ramen, så pratar vi om konformism. Med tanke på den gemensamt omhuldande mångfalden, så är det lite bisarrt att idén är förenad med konformism

Det handlar om att följa med strömmen. Även att ta på sig en mössa skild från det ordinära för att medvetet sticka ut, är en typ av konformism. Man gör en grej av att skilja ut sig, tillsammans med andra som vill sticka ut. Men det måste ändå skilja ut sig på ett sätt som är anpassat och därmed accepterat. Ett exempel är den nya trenden att klä sig transgender.

Med konformismen som bas uppstår oftast konsensus. Om denna konsensus blir för dominerande hotar den demokratin. I Sverige tar konsensus uttryck i form av åsiktskorridoren, d v s:

"Åsiktskorridoren — det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd — är mycket smal i Sverige. Det räcker numera att säga att man tror på Gud (vilket för övrigt 45 procent av befolkningen säger sig göra) för att betraktas som icke vid sina sinnes fulla bruk."

Inifrån åsiktskorridoren skapar man prototyper för sanning eller lögn, godhet eller ondska, intelligens eller dumhet. Protyperna har med tiden blivit en definition av demokrati. Vi har försetts med en värdegrund som är mycket problematisk i förhållande till innehållet i det demokratiska styrelseskicket där alla åsikter får och ska framföras utan repressalier. Demokrati bygger på skyldigheter och rättigheter och fria val. I en demokrati ska taket vara högt och samhället inkluderande. Så är det inte i Sverige av idag.

Värdegrunden innehåller istället en samling statliga direktiv som ska fostra folket, speciellt i skolan där värdegrunden först användes. Att fostra folket med en rad av förhållningsregler påminner mer om diktatur än demokrati. Speciellt uttrycket "allas lika värde" har ingen egentlig demokratisk förankring i västerländska länder, utan förekommer i marxismens definition av demokrati. Begreppet finns inte i andra länder. Istället talas det om utbildning i moral, etik och värderingar.

Värdegrundsarbete finns nu på alla nivåer i det svenska samhället. Folket ska fostras i att tänka exakt likadant. Precis likadant, för att passa in i åsiktskorridoren. Konformismen som samhällsmodell.

Det är inte demokrati, det är demokratur. Vilhelm Moberg uttryckte det så här 1965:

”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur."

Detta får också konsekvensen att den stora majoriteten inte har något inflytande. Oavsett hur man röstar får man more of the same. Den representativa demokratin fungerar inte. De politiker vi har röstat fram gör som de vill utan vårt godkännande och utan att vi kan påverka vad som klubbas igenom. Vi kan se det i det stora och i det lilla.

När nu de största bostadsbolagen i Uppsala tillsammans skänker bort 5-600 lägenheter till "nyanlända" med PUT - eller "viker åt" som man uttrycker det - får de tiotusentals som har stått i kön i många år, finna sig i att petas ner. De som akut behöver tak över huvudet, svenska hemlösa, psykiskt sjuka och ungdomar utan bostad, får rådet att söka något rum i ett större hus på landet.

Socialen har förvandlats till bostadsförmedling för barnfamiljer av utländsk härkomst. Dessa har förtur till bostäder i många kommuner. Här i Örkelljunga t ex. Och här i Solna. Kötiden för en lägenhet i Stockholm är i genomsnitt 15 år!

Men frågan är om inte Älmhult toppar listan över svek mot de egna invånarna. Kommunen har givit bostadsbolaget uppdraget att snabbt skaffa fram ett tjugotal lägenheter till flyktingar. Älmhult är litet, men ändå står 1.000 människor i bostadskö. Det är få lägenheter i omlopp så väntan blir lång.

Så här säger ordföranden Helen Bengtsson:

– Socialförvaltningen behöver lägenheter för en viss grupp av människor. Det kan gälla personer med försörjningsstöd, personer med funktionshinder eller personer med psykiska besvär.

Dessa blir nu nedprioriterade till förmån för nytillkomna som inte har stått en enda dag i någon kö.

Reportern undrar nu om det inte skapar tråkig stämning i samhället.

– Jo. Vill man att det ska bli det, så blir det så. Men kan man inte se det sociala i detta? Vi har en skyldighet att ta ett socialt ansvar.

Alltså "en viss grupp människor" för de egna behövande och "socialt ansvar" för dem som egentligen ingen vill ta emot.

Det kallas för hyckleri och dubbelmoral och utgör själva essensen i en demokratur.


Det sätt politikerna behandlar sina egna medborgare på, måste vara unikt i västvärlden. Det sorgligaste är att flertalet medborgare inte fattar det.