Osagt

Ondska. Vad tänker man på när man hör ordet? Tänker vi på Hitler? Jovisst. Tänker vi på Stalin? Jodå. Men hur ställer sig samhället mot den nuvarande och ständigt närvarande ondskan; terrorismen och islamismen? Svaret är inte ja eller nej på frågan om islamism är ondska. Inte i Sverige.  Det kan lika gärna handla om barn som leker vuxna med hjälp av vapen. I Sverige är barn helig mark och tillmäts inga dåliga egenskaper oavsett hur lea de kan vara. De får ljuga, de får sparka vuxna på smalbenen, de får skrika som besatta i offentliga miljöer. För de är ju bara barn. I gårdagens inlägg skrev jag om de resultat av de åldersbestämningstest som Rättsmedicinalverket hade gjort på "ensamkommande flyktingbarn". Som väntat fuskas det i tre fjärdedelar av fallen, 76 procent är i själva verket över 18 år och därmed långt ifrån barn. Dessutom är de i huvudsak unga män från muslimska länder. Vare sig det förstnämnda eller det senare känns betryggande. Överskott på män resulterar i

Vi är många som ser dem dagligen. Gapiga unga män med håret nedkammat (för att se yngre ut?) som drar omkring i horder på stan. Ibland blockerar de hela körfält och skiter totalt i att flytta på sig när bilförare ilsket tutar. Man går stora gäng på trottoarerna utan att ta hänsyn till vare sig rullstolar eller barnvagnar  De har sin nya iPhones eller senaste versionen av Samsung som ett tillhygge i näven. Det sparkas, bråkas och skriks i en omfattning som bloggaren aldrig har sett tidigare. Alla gråterskor som har snyftat sig igenom reportage från HVB-hem över hela Sverige får sig nu en rejäl näsbränna. De allra flesta av deras kära traumatiserade "barn" är i själva verket vuxna. Myndigheten Rättsmedicinalverket har på beställning av Migrationsverket färdigställt de första 581 åldersbestämningarna av sammanlagt 4.200. Och resultatet är det förväntade. 76 procent, eller 443 st av "barnen" är vuxna. En förödande andel, 96 procent, av "barnen" är dessu

Ibland blir det bara för mycket. Hur mycket dårskap tål egentligen svenskarna? Själv är jag så less på denna att det är svårt att ens skriva om det mera. Hur kommer det sig att några få extremister så totalt kan kidnappa hela offentligheten? Jag tänker just nu på detta, en skylt från en barnavårdscentral (heter det så numera?) någonstans i Sverige: Hur ska man bemöta en pojke eller en flicka som något annat än dess biologiska och psykologiska kön? "Det", "den", "barnet"? T ex: En till tårar förskräckt mor (vårdnadshavare) ringer vårdcentralen och berättar om sonen som är sjuk och hostar upp blod. Sjuksköterskan ska då vara PK och svarar. "Har den feber?" Mamman blir då förvirrad och upprepar att det handlar om hennes son och ingen hund. "Här talar vi inte om kön", svarar PK-sköterskan uppenbart ointresserad om pojken är sjuk eller inte. När det handlar om sjukdom, lidande och död handlar det inte om att vara PK. Det handl

Svenska Institutet är myndigheten som "har i uppdrag att öka omvärldens intresse och förtroende för Sverige", som det står på deras hemsida. Man säger sig ha 4 områden som man fokuserar sig på: innovation, miljö och hållbarhet, kultur och kreativitet samt samhällsfrågor . Institutet har alla instrument i verktygslådan för att förmedla en så positiv bild av Sverige som det bara är möjligt. Man säger sig värna om yttrandefrihet och tryckfrihet och visa det toleranta, öppna och demokratiska Sverige, men vad hjälper det? Institutet har nu misslyckats kapitalt med sitt uppdrag och Sverigebilden har blivit än mer solkig efter den senaste tidens bravader. Och så skyller man ändå ifrån sig! Men kallar det lite snyggt för 'curator', vilket betyder ungefär institutionens ansikte utåt. Detta 'ansikte' skriver vad den vill i en vecka då en ny curator utses. Vad SI inte har räknat med(?) är att curator har givits en stor makt att hantera twitterkonton från hela värl

Vi som har varit med ett tag har fått det serverat högvis och milsvis: "Rätten till min kropp". I singular. Ursprungligen kommer det från kvinnorna (och männen) som drev fram den fria aborträtten 1974-06-12 (Riksdagens egen lagtext). Inget ont om den, men problemet är att den har kommit att bli ett alternativt preventivmedel; ett dagen-efter-piller. Under 2015 slutade var fjärde graviditet i abort , eller 38.000. (Stridsropet "Rätten till min kropp" ger en något fadd eftersmak då man tänker på att det faktiskt är fråga om två liv, två kroppar. Det etiska dilemmat är idag väldigt sällsynt att påpeka och PK-maffian skulle förmodligen kölhala någon som försökte.) I "Rätten till min kropp" kan man lägga in ett flertal andra dimensioner. Rätten att gå hem i natten utan att bli misshandlad, våldtagen eller t o m mördad. Tova Moberg, 19 år , kom aldrig hem igen efter en fest hon aldrig kom fram till. Igår hittades hon död i en sjö vid Njutånger, Hudiksvall

Bloggaren har inte tillräcklig koll på franska presidentvalet för att göra någon analys, men det hela tycks ospännande eftersom jag inte kan tillräckligt med franska för att få en fördjupad kunskap "ur hästens egen mun". Här i Sverige går det inte längre att få en nyanserad bild eftersom all nyhetsrapportering är filtrerad och formulerad utifrån de vänsterpreferenser som dominerar media idag. Så jag reagerar som en barnunge: Det vore kul om Marine le Pen vann bara för att se vad som skulle hända och hur chockat Sverige skulle bli. Men Macron är den bästa kandidaten, det går inte att komma ifrån. Och det alldeles oavsett vad ankorna i Sverige tycker. I dessa mångfaldstider är det lätt att både skratta och gråta över den svenska enfalden i framförallt frågor som handlar om religion, etnicitet och kön. Den politiska scenen tycks dominera utifrån dessa områden. Det har blivit så illa att det knappast går att säga att inget av detta spelar någon roll. Vad spelar det för roll v

Ibland när man läser om tiggande romer och de som antas vara utsatta i förorterna (utanförskapsområden), så ligger fokus på att det är ett ödets nyck, ett av naturens givet fenomen eller bara otur att människor hamnar i dessa beklagliga situationer. Att utkräva eget personligt ansvar från individer i dessa grupper är oetiskt. Som när jag läser denna krönika i GP signerad Jenny Sonesson. "Det armod jag sett i romska byar på den rumänska landsbygden skakade mig. Jag glömmer aldrig vänliga Nicolettas välstädade ruckel med trampat jordgolv som hon delade med sina fyra småbarn. Deras magra måltider bestod nästan uteslutande av majsgröt. Järnkaminen, den enda värmekällan, eldades med pinnar. Samtidigt inne i Bukarest uppförs världens största ortodoxa katedral med gyllene kupoler. Byggkostnaden uppskattas till hundratals miljoner euro." Hon skriver att det inte fattas pengar till såväl romer som andra fattiga, utan att det hela beror på en politisk ovilja (att dela med