Uppror är inget för svenskar



Bloggaren råkade här om dagen höra ett radioanslag (tyvärr ingen länk) som handlade om civilsamhället. Känn på ordet; civilsamhälle, hur s:n fräser bakom tänderna och bara där ger det ett uttryck av något hårt och vasst. Engelskans 'community' låter inbäddat, tryggt och mjukt vid jämförelse. Civilsamhällets uppdelande i föreningsliv är däremot en folkrörelse i Sverige och i engelskan brukar motsvarigheten kallas NGO, Non-govermental organizations. Problemet är idag att dessa NGO:s mer och mer har övertagit rollen som aktivism på ett olyckligt vis. Det är spontanbildade aktivistgrupper som har kommit att påverka våra folkvalda politiker. Afghandemonstrationen på Medborgarplatsen, Welcome Refugees och de högljudda grupper som ledde till amnestin för 9.000 "ensamkommande" afghanska män som blixtsnabbt röstades fram med hjälp av centerpartiet är ett par av de påtryckningar som svenska NGO:s har åstadkommit. Civilsamhället representerar här en mindre lyckad form av påverkan.

Det svenska föreningslivet i övrigt är väl uppdelat i intressegrupper från allt möjligt; knyppling, snidarstuga, foto, språk, teater, men också marxistisk idélära och Djävulen inom katolicismen. När det håller sig på denna nivå är det hela ofarligt för hur makteliten ser på det hela, problemet uppstår när ideella organisationer tar över samhällets grundläggande funktioner. Grannsamverkan mot brott, GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime), Missing people, Friends men också mer militanta Soldiers of Odin utgör en stöt i solar plexus på makteliten. Det är typiskt nog i dessa grundläggande samhällsfunktioner som idag brister bit för bit, som vanliga, hyggliga människor engagerar sig för att ta vid där alla andra möjligheter har malts ner till grus.

I programinslaget intervjuades en forskare i Lund som var oroad över utvecklingen mot alltfler civilorganisationer som tar vid där samhället inte längre orkar och förmår. Han menade att dessa är ett hot mot välfärdsstaten och dess legitimitet och kan resultera i att välfärdstatens gigantiska kolloss krymper i omfång! Att folket börjar tveka på om den s k välfärden verkligen arbetar på deras sida eller om pengarna bara försvinner ner i svarta hål och i hållningslösa beslut som det om de 9.000 ensamkommande männen.

Välfärdssystemet kan bara fungera om folket tror på det. Att pengar går till det de är avsedda för, att pengar fördelas solidariskt och att de grundläggande systemen; vård, skola, äldrevård, stöd till funktionshindrade, inte tafsas på och går till något annat. Men vad händer när nerdragningar av de grundläggande funktionerna blir ett faktum?

Problemet med det svenska folket är att de har blivit invaggade i en trygg Törnrosadröm att systemet fixar mig om jag behöver det. Det har utlöst en enorm lathet och att inte själv bidra. Systemet är på min sida, jag tror på systemet. Alla har på detta sätt blivit systemets fångar. Ungefär som huvudpersonen i 1984 som straffades hårt av systemet när han inte själv ville delta i detta stora bedrägeri. I slutet av boken sitter han och dricker systemöl och rapar medans han skålar mot den stora bilden av Storebror. Han kanske är svensk. För i likhet med denna huvudperson sitter det svenska folket och dricker, rapar och ägnar sitt liv åt att vara systemets slavar. Systemberoende, systemtroende och likgiltig för den omkringliggande verkligheten.

Men de växande skaran av civila organisationer som övertar samhällets ansvarsområden är i sin paradox ett hot mot dennes huvuduppgift: Att skydda sina medborgare mot rån, inbrott, våld, hot, mord och terrorism. Att ge 9.000 vuxna afghanska män en amnesti är i själva verket en del av det systemets sammanbrott. Om myndigheter och politiker tummar på de svenska lagarna varför kan inte det missnöjda folket göra uppror mot det system man trodde på. Man börjar kanske, kanske förstå att det egna systemberoendet är av ondo. Men om bidragen kommer in i tid, om barnen kommer iväg till skolan varje dag, om posten kommer varje dag; varför klaga?

Naturligtvis kommer välfärdsstaten att kollapsa. Problemet är att ingen kan säga när och hur. Men intervjuoffret i radioinslaget visste detta. Han såg gliporna, han såg fragmentiseringen, det svenska samhällets oförmåga att hantera våldet, segregationen och det kulturella sammanbrottet när allt vi har trott på rinner ner till en smutsig backanal. Men han blev mer skrämd av de organisationer som övertagit samhällets roll på många plan, än över välfärdsstatens erodering till ett nyckfullt system oförmöget att se vidden av sitt misslyckande.

Rädslan för välfärdsstatens undergång finns säkerligen i varje politikers onda dröm. "Vi som ville så väl! Men när välviljan kom att styras av obskyra intresseaktivister och nyckfulla lagar som gäller bara ibland och bland vissa, byts välviljan ut till kaos. Den ena handen ger och den andra tar. Maktspelet mellan Miljöpartiet de Extrema och Socialdemokraterna är smutsigt där Mp som vanligt drar ner det hela till att handla om utpressning och ultimatum. Mp är ett parti som förespråkar en gränslös värld där de nationella lagarna inte längre gäller. På detta plan är partiet odemokratiskt och farligt i sin roll. Att ett litet skitparti på bara drygt fyra procent ska ha ett så fundamentalt genomslag är i sig odemokratiskt. Vad värre är att partiet inte ser svea rikes lag som något absolut, utan något som kan tänjas, vidgas och helt enkelt struntas i. Partiet åker förhoppningsvis ur riksdagen i valet 2018. Det skulle lösa många av de problem som Sverige har i sin trovärdighet inför både den egna befolkningen och i omvärlden. Sverige har idag ett solkigt anseende och betraktas numer inte bara som Skattkammaren utan också som Skrattkammaren.

Svenskar går inte ut på gatorna och demonstrerar mot det politiska etablissemang vars kostymer har blivit alltför små. Varför? Nä, vi har en välgödd medelklass som upptar 80 procent av den totala befolkningen och som anser att de inte berörs om välfärdsstaten kollapsar. Men de har fel. Det är hos dem det största systemberoendet finns. När de bildar sina grupper om samverkan mot brott har dock uppvaknandet börjat. När de höga skatterna inte räcker till, när det krossade glaset bränner under fötterna, när knarkhandel börjar ske utanför barnens skolor, säg, vaknar de? Vägen ur systemberoendet är lång och svår. Mannen i intervjun var dock mest rädd om Välfärdsindustrins legitimitet. Tänk om tilltron minskar liksom viljan att betala in världens högsta skatter? Kanske ligger han själv i riskzonen i sin position som välfärdsanalytiker?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK